Recension: Taking Woodstock
Regissör: Ang Lee & James Schamus
28 Augusti 2009
Filmen baserar sig på sann historia och utspelar sig slutet av 60-talet, närmare bestämt 1969. 20-åriga Elliot Tieber (spelad av Demetri Martin) försöker slå igenom som arkitekt i New York, men har svårt att överge sina föräldrar som äger ett förfallet hotell i Bethel, som är en tråkig skithåla några mil utanför New York. Men snart förändras allt när staden blir vald som plats för en stor musikfestival, Woodstock, och familjen Tiebers hotell blir arrangörernas huvudkvarter. Snart strömmar människor till Bethel i tusentals, och detta skapar konflikter bland stadens få invånare.
Ibland har man tur. Riktigt jäkla tur. Jag och mina kompisar hade nämligen tänkt se en annan film denna lördag kväll i Uppsala, men när vi kommer till bion så ändrar vi oss i sista stund, och tur var väl det. Taking Woodstock är nämligen en underbart trevlig film som skiljer sig från andra som gjorts om festivalen. I den här filmen är det, till skillnad från andra, karaktärerna och hur de påverkas av festivalen som står i centrum, och inte musiken. Det verkligen är inte svårt att tycka om och sympatisera med karaktärerna, och mina egna favoriter är galna Billy (spelad av Emile Hirsch) som fortfarande tror att han är soldat i Vietnam, och transsexuelle Vilma (Liev Schreiber) som är festivalens 
säkerhetsvakt beväpnad med basebollträ och rosa klänning. Manuset är fyndigt och alla i biosalongen skrattar högt många gånger, och när jag och mina vänner två timmar senare kommer ut från biosalongen vill vi alla bli renodlade hippies och leva nomadliv i en regnbågsfärgad minibuss. Filmens tempo är långsamt och behagligt och det är skönt att bara få njuta av en trevlig film utan specialeffekter som ska dölja dåligt skådespeleri eller tunt manus. Faktum är att Taking Woodstock passar mig som handen i handsken, och nu vet jag att det är möjligt att sitta i 90 raka minuter med ett konstant leende på läpparna.