 |
|
Coldplay - Stadiumrocken på 2010-talet
Coldplay
Band: Coldplay Coldplays förra skiva X&Y var en megahit som såldes i makalösa 8,3 miljoner exemplar. Det kan vara svårt att hålla sig på samma nivå och tyvärr blev inte coldplays nya skiva Viva la vida eller Death and all his friends lika otrolig. Men nog blev Viva la vida/Death and all his friends otrolig alltid och de som gillar Coldplay kommer antagligen gilla denna skiva med. De har i denna skiva använt sin stora fria kreativitet på ett annorlunda sätt än vanligt. De satte sin musik i händerna på ljudkonstnären Brian Eno och han gjorde i princip samma sak som han gjorde med U2 på 80-talet. Han ändrade form på bandet helt. Coldplay gick från något i stuk med Radiohead till U2. Men har det blivit för mycket U2 över det hela? De säger själva att de tre första skivorna är en trilogi de vill lämna, och en del i frigörelsen har varit att byta producent. Trots att Coldplays nya skiva har jämförts med U2s skiva the unforgettable fire med samma dova slumrande stämma, så saknar den brutalhits som bryter mönstret. Och första gången man lyssnar på skivan fastnar den liksom inte helt, men om man lyssnar på den en gång till är man fångad. Och nog är det underbart alltid! Jag kan se några blivande klassiker, såsom Lovers in Japan / Reign of Love. Chris Martins underbara melodier finns kvar med klassiskt pianospel i balladerna, vad skulle Coldplay vara utan det? Inte mycket. Låtarna fladdrar som ljuslågor i vinden och emellanåt, under korta stunder, kan man höra hur musiken andas. De håller en väldigt jordnära prägel och det finns knappt några klara refränger. Låtarna nästan smälter in i varandra. Coldplay håller sig på trygg mark och det finns inte riktigt några dunderhits som gör det mer spännande. Men jag gillar trygg mark och jag tror att många andra utöver mig också föredrar Coldplays trygga mark på den nya skivan. Som Göteborgsposten skrev: "Just nu känns Coldplay som ett stiligt, snällt och klimatsmart monster som inte går att stoppa." |